Det var väl inte någon som trodde att jag inte skulle vara på gränsen till svimfärdig. Det kan ju inte finnas någon i hela världen som inte förstår storheten över denna villa. Villa Strömsfors känns som allt jag någonsin drömt om i husväg. Och jag är evigt tacksam till de nya ägarna Familjen Ståhl som gav mig möjligheten att förstå det.
Men har du inte satt foten där så kan du aldrig förstå det magiska. Att där innaför är världen en annan. Det sitter något kvar där i väggarna och golven. Något som bara behövde hamna i rätta händer för att väckas till liv igen. För trots att taken flagnar och hundraåriga tapetbitar hänger på trekvart så är huset redan väckt. Som om familjen Ståhl bara genom att fylla det med varma hjärtan och ljuvliga tankar och sanndrömmar har fört huset tillbaka såsom det en gång var tänkt för. Jag skulle inte haft några problem att stanna kvar som det var. Min fantasi har förföljt mig ända sedan i fredags...
Och storleken på hall. Det här är liksom en del av den. Det var inte särskilt vanligt att man byggde såhär 1908. Egentligen var ingenting särskilt vanligt när David och Davida byggde sina drömmars hus. Man gjorde det helt enkelt för man kunde. Skulle man nu till att bygga en jugendvilla skulle den helt enkelt vara vackrast. Punkt. David var tydligen inte särskilt förtjust att fara runt i världen så han gjorde tvärtom. Världen kom till honom och Strömsfors. Alltid och året runt.
Nu står jag här på övervåningen och plåtar och jag tänker att det var nog denna vy som skulle väcka mig om mornarna när jag kom ut från mitt sovrum. Sovrummet med verandan fast åt motsatt väderstreck då. Och jag tänker att årstiderna aldrig skulle gå mig förbi. Jag skulle se när de första löven föll om hösten, när frosten bet till i november och när vintern övergick i vår. Vilken ynnest.
Tänk att varenda millimeter är genomtänkt. Tänk att varenda vy är ny. Och så lägg till att det är 1000 kvm och 23 rum. Och nu slår det mig, var dessa tusen kvadratmeter förutom den största vind jag någonsin satt min fot på och den källare som hade fönster ovanför mark, större än våra fönster härhemma.
Planen med Villa Strömsfors är att alla ska få möjlighet att ta del av den. Den ska fyllas med människor och kreativitet. Av möten och samtal. Det bästa i livet liksom. Jag är helt övertygad över det här stället kommer bli något alldeles extra, något unikt som kommer att vara som en dröm i sig. Från början och i fortsättningen. I all tid och evighet.
Köket på Villa Strömsfors ska bli funktionellt och modernt men historien ska även här bevaras. Vi fick ta del av tjusiga köksplaner och ritningar av Mariann och Karin från Vedum Kök och Bad.
Skafferiet ska bevaras och den vedeldade spisen och två diskhoar mot trädgården. Men med allt du kan behöva för middagar i storbröllopsformat. Och alldeles nära, en champagnebar. Lite undangömd och hemligt sådär, som en skattkista.
Av Anna från Sandbergs fick vi höra om tapeter. När David tapetserade där 1908 så gjorde han (eller inte i egen hög person) det med gyllenläder i matsalen och rosenträ i biblioteket. Alltså, är det någon som passar för detta ärofyllda uppdrag så är det helt klart Sandbergs som dessutom har hela sin verksamhet ett stenkast och några skogsmil ifrån Strömsfors, i Ulricehamn.
Jag har liksom alltid tyckt att våra egna element är vackra. Men de har helt klart hittat sin överman i dessa element.
Kanske hade David garderoben åt ena hållet och Davida den åt andra hållet. Och så möttes de där på mitten i en kyss. Jag kan inte låta bli att tycka att det ser lite ut som ett altare. Kanske var det som om att gifta sig på nytt varenda morgon just där i solstrålarna, ända tills döden skilde dem åt.
Vinden var ett stycke för sig. Det kändes som takhöjden var som hela vårt hus. Minst. Och sedan tog den aldrig slut. Johanna och jag smidde storslagna planer, så pass att när vi väl kom upp hit glömde vi både tid och rum.
Ser ni det lilla rummet med blå tapet? Där av alla ställen huserade tre pigor. Och fantasin skenar. Det är såklart att vintrar var kalla även 1908 och att vinden ven precis på samma sätt som idag. Och att åskmuller dånade värre häruppe än ner i stora salongen. Det fanns ju ganska många av plankor som kunde knarra och trä som kunde knäppa. Och nog för Villa Strömsfors och de 23 rummen faktiskt hade moderniteten av elektricitet så kan man väl inte vara helt säker på att den sträckte sig till rummet med blå tapet, för jag såg inget element.
Källaren var ju såklart lika stor till ytan som källaren, lite mer rumsindelning bara. Och mörkt. Först tyckte jag och Johanna, som var beredda att sova över i Villa Strömsfors redan första natten, att den kanske var lite läskig. Men det tog inte mer än ett par minuter innan vi kände att vibbarna var snälla även här. Och vi kände att även källaren var som vårt andra hem.
I bilen hem, för alla tåg nedåt var inställda på fredagmorgonen, hade jag fantiserat om allt som har med det här huset att göra. Ni vet väl att man kan bli som manisk i sin egen fantasi också. Att man kan drömma hejdlöst utan sans och vett, kanske det bästa jag vet. Och i bil genom Sverige en mörk natt kan man ju ha sämre saker för sig. Jag har valt soffor, bestämt vad som ska hänga på väggarna, planerat trädgården och byggt ett alldeles speciellt växthus, sett mig själv fira alla årets högtider här. I sjuttio olika långklänningar. Och badat med utsikt över rosorna och bygden Tror till och med att Yoga-girl hade yoga class på vinden och att First Aid Kit spelade lite under en fest vid midsommar. Efter det att Håkan Hellström dragit sin specialskrivna visa för villa Strömsfors ära i musikrummet. Jag har letat bokhyllor för att hjälpa till lite och planterat växter bara för det ärofylldas skull. Kunde till och med tänka mig att bara vara kaffekokerska för att få vara på den här platsen lite mer än nödvändigt. Eller plocka maskrosor. Fast det är såklart, maskrosor växer väl inte på sådana här ställen.
Original article and pictures take mokkasin.blogspot.com site
Комментариев нет:
Отправить комментарий